Går in i v.16 imorgon och första trimesterns krämpor har börjat avta som skönt är och jag har fått må relativt bra vilket betyder migrän och lätt illamående.
Tiden bara rusar iväg samtidigt som jag önskar att det vore april NU! Tänker tillbaka på när jag längtade så enormt efter bröllopet, i januari 2013 och tyckte att det var en evighet till juli. I samma sits är jag nu, oktober - april, sex månader kvar. Minns tiden i våras, den sprang iväg precis som den antagligen kommer göra nu också fast det inte känns så. Vips så är dagen D här och man blir tagen på bar gärning och är tvungen att "face it". Spänning, nervositet, bubblor i magen, lycka, allt på samma gång. Tänk hur många känslor som kan rymmas i en kropp på samma gång.
Jag minns dagen som jag "plussade" som igår. Jag hade haft jätteont i magen i flera dagar och väntade på mensen. Men den kom aldrig. När det visade plus på stickan så ringde jag direkt till M som var på jobb och berättade nyheten. Självklart blev han glad och även förvånad, fast ändå inte. Det var ju han som hade retats med mig hela helgen och tyckt att "du är ju gravid". Så i telefonen fick han fram ett "ja, va vadde jag sa?".
Det enda lilla "bekymret" om man får kalla det så, var ju att vi skulle ha kräftskiva på lördagen efteråt och våra närmaste inbjudna. Så vi var tvungna att berätta för dom om nyheten, fast det ändå skulle vara så självklart på lördagen när de märkte att jag inte drack alkohol. Jag är ju inte den som spottar i glaset direkt.
Veckorna har gått, vi har varit på ultraljud och M utbrast "Lever den?! Lever den?!" och "Den där var inga mycket för världen ännu den inga, bara en liten ärta!". Haha kanske inte låter så roligt för er när jag berättar, men kan inte låta bli att skratta åt hans kommentarer och känna lycka över att han tillika är så engagerad fast det inte alltid märks.
Nu när magen börjat växa och man hört hjärtljuden så känns allt lite verkligare och man börjar inse att det är på riktigt. Jag som kvinnan i det hela har nog förstått det ett tag iom krämporna och annat som spökat. Men jag tror att för M börjar det även där kännas mer verkligt. Jag känner inte några rörelser ännu, tänk sen när M kan få känna dem på utsidan! Så spännande!
Ja, det är så mycket som är spännande kring allt detta. Det vi vet i nuläget är att vi inte skall ta reda på könet, det får bli en överraskning.
 |
| Foto: Idasfoto.ax |
 |
| Foto: Idasfoto.ax |
 |
| Foto: Idasfoto.ax |
 |
| Foto: Idasfoto.ax |
 |
| Foto:Lillemor Eckerman |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar